Det blev nästan adjö
Jag var ensam hemma och jag letade efter mammas tabletter som hon hade gömt i ett skåp. Tog det som jag hittade. Tog några stycken först och svalde dom med vatten. Efter ett tag tog jag ännu fler och svalde dom. Så höll jag på tills allt var slut.
När mamma kom hem kräktes jag upp allting. Hon trodde jag var magsjuk. Mådde så dåligt och blev sängliggande. Kunde varken äta eller dricka. Kräktes upp allting jag stoppade i mig. Alla ljud som jag hörde mådde jag dåligt av. Kunde inte ens svälja mitt eget saliv.
Efter tredje dagen tyckte mamma att vi skulle åka till läkaren för jag blev inte bättre. Jag var så rädd att åka dit! Ville inte att dom skulle veta vad jag hade gjort.
Bad mamma att vi skulle stanna hemma. Men hon envisades att vi måste åka till läkaren för att undersöka mig. Hade varit sängliggande i tre dagar utan vätska och vikten hade rasat.
Mamma berättade efteråt att hon hade tänkt åka till Finland. Men hon hade en vän som var spådam och hon avrådde mamma att åka någonstans. Hon sa att din familj behöver dig nu, mer sa hon inte. Mamma förstod ingenting, men hon stannade hemma.
Efteråt var mamma tacksam att hon lyssnade på henne. Om mamma hade åkt hade pappa bara tänkt att jag var sjuk och snart skulle jag bli bättre. Men dagarna skulle bara gå och tills slut skulle pappa ha hittat mig död, i min egen sängen eftersom lever hade gett upp. Jag hade inte tänkt berätta för någon vad jag hade gjort, hur dåligt och ont jag än hade.
När vi kom till vårdcentralen förstod läkaren inte vad som fel på mig när han undersökte mig. Han såg att jag kunde inte svälja mitt eget saliv. Mådde så illa av det. Jag var tvungen att berätta vad jag hade gjort. Läkaren tittade på mig med skräcken i ögonen och mamma såg så arg ut...
Det enda mamma tänkte där var hur pappa skulle reagera...Hur arg han skulle bli... Blev besviken på henne. Att där, när jag var dålig, var det ända hon tänkte på vad pappa skulle säga och reagera...
Vi åkte akut till sjukhuset och väl där gjorde det tester för att kolla hur mycket gift jag hade i kroppen. Och det var mycket. Min lever mådde inte bra pga att den fick försöka rena kroppen från all gift tabletterna hade orsakat. Men jag var inte rädd. Brydde mig inte heller.
Om inte motgiftet gav resultat och det inte skulle hitta en ny lever, skulle jag dö sa läkaren. Pappa var rädd och frågade hela tiden hur allting går.
Motgiftet gav positiv resultat, det fungerade. Läkaren ville förflytta mig till barnpsyk. Men jag bad att inte göra det. Ville inte betraktas som ett psykfall. Om jag hade fått välja idag, hade jag tyckt att det hade varit ett bra beslut. Där hade jag kanske vågar berätta om mitt mående och fått hjälp mycket tidigare.
Hela sjukhusvistelsen sov pappa hos mig. Han som har ett psyke av stål, var helt förstörd berättade mamma. Men jag såg inte hur dåligt han mådde. Såg inte tårarna han fällde. Varje gång personalen kom för att titta till mig frågade dom varför jag gjorde det. Ville inte att pappa skulle höra för jag skämdes så mycket. Sa bara "jag vet inte".
Sköterskorna tvättade många gånger per dag mina sår som jag hade på armarna, så det skulle läka fortare. Försökte gömma märkena på armarna så pappa inte såg hur det såg ut. Mina två brännmärken jag hade blivit tredje gradens brännsår. Det var tvungen att ta hud från mitt ena lår och placera på brännsåret. På så vis skulle läka bättre.
Efter några dagar blev jag utskriven från sjukhuset. Det skulle se till att jag började gå hos en kurator. Minns när pappa frågade mig med arg röst när vi var påväg hem från sjukhuset att: "har du det så dåligt hemma att du måste gå och göra någonting som är såhär dumt?" Skämdes ännu mer... Vågade inte berätta hur jobbigt jag hade det i skolan, och hur dåligt jag mådde pga av att jag kände mig så annorlunda mot alla andra i världen. Grinade inombords.
När jag kom hem och gick in på mitt rum blev jag chockad. Pappa hade rivit sönder alla mina affischer! Jag som hade inrett mitt rum med grupperna som jag lyssnade på, som Metallica, Cradle Of Filth, Pantera, Dimmu Borgir och Marilyn Manson. Allt var borta!
Jag förstod efteråt att pappa var bara rädd. Han trodde att musiken hade gjort deras lilla dotter galen. Men så var inte fallet. Jag bara tyckte om deras musik och stil.
Sen var det bara att gå till skolan som vanligt igen på måndag. Ingen visste vad som hade hänt och det tyckte jag var bra. Det enda som var annorlunda med mig var det att jag hade ett bandage runt handleden.
Vi pratade aldrig hemma om det som hade hänt. Ett dumt påhitt av deras tonårsflicka som hade blivit hjärntvättad av den hemska musiken hon lyssnade på. Så resonerade mina föräldrar. Men så var inte fallet. Jag ville bara dö och försöket jag gjorde då med tabletterna misslyckades totalt.
I slutet av nian hände någonting. Jag kände att nu får det räcka. Började strunta i alla andra, våga vara mig själv och hittade min stil. Kände mig fri. Nu började jag leva. Jag hade inte märkeskläder som alla andra i skolan och behövde inte umgås med dom populära ungarna för att känna mig betydelsefull. Jag var jag och jag var fantastiskt!
Jag blev hellre vän med dom som var utstötta och annorlunda. Drogs till goth stilen. Långa svarta klänningar, kjolar och svart spets. Så fint!
Varje lördag åkte jag och mina tjej kompisa på disco. Älskade att dansa och musiken var bra. Jag är inte alls bitter på eleverna på skolan, inte alls. Det har gjort mig till en starkare tjej, mer andlig, självständig och fri.
Sen började jag på gymnasiet och äntligen tog det inte emot att åka till skolan. Blev vän med fyra andra tjejer. Vi hade så roligt ihop! Mina tjejkompisar och jag var varandras motsatser. Det var väldigt duktiga i skolan och ordentliga. Jag däremot brukade skolka, rökte, drack och brydde mig mer om smink och musik än skolan. Men vi var bästa vänner ändå.
Jag klarade skolan fint trots allt och blev under sjuksköterska. Tjejerna och jag splittrade dock ifrån varandra efter studenten. Men har kontakt med två av tjejerna än idag.
