Det var länge sedan jag orkade gå in i sociala medier. Tröttheten har tagit över, samt träffa andra människor har varit jobbigt. Vad har hänt sedan sist jag skrev? Ganska mycket. Mer positiva händelser än negativa.

För ett par veckor sedan hade kontaktpersonen från Försäkringskassan och arbetsförmedlingen bokat ett möte med mig. Vi skulle ses för att prata om framtiden. Hon från försäkringskassan sa att det kommer bli ett enkelt möte där vi bara lär känna varandra. Men dagen innan vi skulle träffas började jag få ångest så jag skrev till dom att jag kommer inte klara av att träffas. Fick svar tillbaka som lugnade ner mig lite. Älsklingen ville följa med men sa att jag kommer att fixa detta själv. Men så blev det inte. Innan jag ens hann träffa dom började jag gråta i lobbyn! Bröt ihop totalt. Det var så jobbigt att vistas bland så mycket folk. Det var inte bara dom två kvinnorna jag skulle träffa, det var fyra! Det såg hur jag grinade, darrade och var nära att svimma. Det tittade på mig med sorgen i ögonen. Såg att det tyckte synd om mig. Men jag envisades att fullfölja mötet. Tänkte att jag har inget val än att göra det som jag blir tillsagt att göra. Det var nästan som ett korsförhör. " När ska du jobba, vad vill du göra, vart ska du börja mm".

En av kvinnorna hjälpte mig från alla frågor arbetsförmedlingen ställde. Hon sa att vi måste nog vänta ett tag innan jag kan börja ens tänka tanken på att börja arbetsträna. Läkaren håller på att hitta rätt medicin som fungerar och jag ska böja på terapi. Kvinnan från arbetsförmedlingen var inte glad av den planering, det såg jag. Nu inte efterhand ångrar jag så att jag inte sa till dom att jag klarar inte av att genomföra mötet.

Älsklingen var så ledsen när jag berättde hur svårt jag hade haft på mötet. Han berättade att vi måste lyssna på oss själva. Vi är nu sjuka och vi ha ett val. Om vi inte klarar av att göra det läkaren eller vem som helst säger, måste vi lyssna på vårt inre. Vi är nu sjuka och vi har ett val.

Dagen efter ringde jag till allmän psyk för jag va så ledsen och upprörd. Min kontaktperson därifrån skulle ringa upp mig. När jag kom till älsklingen sprang jag till sängen och blundade. Såg att det försökte ring från psyk, men orkade inte svara.

På måndag ringde hon tillbaka från psyk och jag förklarade hur jobbigt jag hade det på torsdagens möte och att jag sover fortfarande inte hela nätter. Quetiapine låter mig somna men den hjälper inte mig att sova hela natten ut. Så hon gav mig en medicin som inte är beroendeframkallande och låter mig sova hela natten. Jag provade några nätter och dom hjälpte inte alls. Vilken besvikelse för dom var dyra, 600 kr.

En vecka senare ringde jag till psykjouren. Berättade att jag blir galen för jag sover inte. Det sa att jag måste komma in så får jag prata med en läkaren. När jag väl kom så fick jag vänta tre timmar innan det var min tur. Läkaren gav mig en anna medicin, en som är likadan som Quetiapine. Nu har jag ätit dom en vecka och dom hjälper. Är så tacksam!