Om någon hade sagt till mig när jag var liten att " du lilla flicka, du har valt en sorglig väg att gå". Hade inte alls trott det. Jag som lekte så harmonisk med mitt dockskåp och barbiedockor. Var en prinsessa när jag red på min vita häst.

Vi alla, mer eller mindre har hemligheter som vi aldrig nämner för någon. Det är sorgligt. All sorg och ångest vi känner ocg bär med oss sätter sig i våra kroppar till slut. Vi har vara ont överallt.

Lyssnade på Typer o Negativ för ett tag sedan. Vilken röst han hade! Sångaren skärde sig. Det var ingen hemlighet. Han berättade att han skrev låttexter med sitt blod. Tänk vilken ångest han måste ha kännt. Tragiskt.

När mitt skärande början var för att straffa mig. Svårt att föklara mer än så.

Det eskalerade till en varje gång jag var ledsen, ångest eller ville dö, hjälpte det när jag såg bloder rinna. Här var jag vuxen. Kunde inte prata om det med någon. Ingen skulle förstå.

När jag kom hem från psyk, var ångesten en del av min vardag. För att klara av dagen såg jag alltid fram kvällarna. När alla sov kunde jag ta fram min kära vän, rakbladet.

Det blev dock aldrig av. På kvällarna lyckades jag ta mig igenom sorgen jag bar inom mig.

Idag kommer jag inte ens ihåg när jag skar mig sista gången. Har kommit långt.