Efter det åkte vi till älsklingens lägenhet. Städningen gick bra trots båda var helt utmattade.

Igår skrev jag med mamma. Berättade hur slut vi är. Först möte med chefen, försäkringskassan, facket och psyk. Flytt och storstäd, läkarsamtal och nu hjälpa syrran med sin flytt.

Sen skrev mamma att hon för står inte varför det tar sådan tid med städningen.

Hon minsann jobbade heltid, tog hand om syrran och mig,  tog hand om huset plus så sprang hon och hjälpte gamlingar.

Bara för att hon gjorde allt det där tycker hon att hon var så himla duktig. I mitt tycke var hon en dåre.

Blev så irriterad så skrev jag att jag tog själv hand om tre pojkar alldeles själv, jobbade och hade ett stort hus. Jonathan hade hockey fem dagar i veckan, plus match varje helg.

Så duktig är hon inte. Skrev också att jag är psykiskt sjuka. Helt utmattad.

Orkar inte med sådant. Jag vet att någon moraliskt stöd får jag inte från mina föräldrar. Det är synd. Det jag saknade när jag bodde hemma hos mamma och pappa var att det kunde ha tagit oss åt sidan och frågat hur vi mår. Pappa gjorde det en gång när jag gick i gymnasiet och hade fått Jonathan. Tragiskt.

Undra om syrrans och mitt mående hade varit mer stabilt och vi hade haft bättre relation med våra föräldrar.

Allt känns grått nu.